Det är en svindlande tanke. Vi kommer aldrig mer att passera Sveriges långsammaste biljettkontroll, pilla fram årskortet ut plånboken och trilla igenom grindarna för att uppleva ett derby där Råsundas resultattavla visar AIK-Djurgården. Lik förbannat kändes det inte särskilt ödesmättat när jag lämnade Råsunda med sju minuter kvar till full tid. Jag hoppades på ett mirakel och hade gärna bjudit på att missa det om det hade inträffat. I hissen på väg upp i lägenheten kastade jag upp telefonen. 1-1 och ytterligare en boll på mållinjen. Råsunda-spöket vill varken förlåta oss för framtiden eller stjälpa oss för det som har varit. Men ett sista litet mirakel kunde hen väl bjudit på?

Målkamera i all ära och bollen må ha varit över linjen. Det får vi aldrig svar på. Vad vi däremot kan slå fast är att insatsen igår har gjort en och annan på ett välkänt AIK-forum ganska irriterade. Med all rätt, jag säger inte så. Men Alm ledde oss till en andraplats ifjol och i den senaste uppdateringen av den där tabellen ligger vi kvar där. Att AIK skulle sakna spelidé känns ju lätt löjligt. Däremot saknas det tillräcklig offensiv kvalité och om den saken kan man tycka och tänka ungefär såhär:

1. Crespo känns som det sämsta av tre anfallsalternativ bredvid Borges just nu. Han må vara stark och ha en imponerade samling muskler fördelade över kroppen, men har man så jäkla svårt att hajja offside-regeln tycker jag inte att man har i en startelva att göra.

2. När Mutumba blir isolerad som igår ställs det ännu högre krav på DG:s insats. Han har det i sig, men han vågar inte riktigt utnyttja sin fart och teknik. Börjar han göra det är han en av de offensiva krafter vi saknar just nu.

3. Vår defensiv må vara beroende av att vi har två sittande mittfältare i RÅP och Helgi, men när vi kör fast likt igår ser jag helst att Quaison kommer in ännu tidigare. Han är bra, Quaison. Tillräckligt bra för att agera kreativt från mitten.

Nästa gång det är derby är det sista, SISTA, gången det är ett derby på Råsunda. Jag tänker avsluta på Norra och fram till dess hoppas jag att Råsunda-spökets vrede har lagt sig och att Råsundas själ omfamnar oss i ett glädjefyllt farväl under hela hösten. Jag vill stanna kvar hela matchen och sjunga högt långt efter slutsignal. För nu tycker jag att vi gör bäst i att sitta stilla i båten, åtminstone fram till dess att vi förlorar en eller ett par matcher. Oavsett om ledare hänger på Riche eller om apflocken råkade sjunga högre igår.

Så länge stora delar av den samlade sportjournalistiken fortsätter att blunda för det inflytande de har över bilden av svensk fotboll och svensk supporterkultur, så lyckas de alltjämt bara skapa större klyftor mellan de särintressen som utgör svensk fotboll samtidigt som de kväver fotbollsintresset i den breda allmänheten. Men det kanske är så de vill ha det?

Jag skrev ju i ett tidigare inlägg om att problematiken sitter i att den ena sidan (förbundet, journalisterna) inte förstår den andra (supportrarna, klubbarna). Den är en komplex dynamik däremellan som saknar vattentäta skott. De som arbetar på förbundet har klubbsympatier, journalister är supportrar, klubbarna är beroende av journalister, osv. Ni hajjar. Men i svallvågorna av det som hände igår kan vi i alla fall strukturera och sortera våra mediala åsiktsmaskiner utifrån i vilken mån de tycks uppfatta vari problemen faktiskt sitter. Och utifrån vilken grad av lösningsfokus som de har nått.

För att göra det hela enkelt, låt oss utgå ifrån två motpoler. I ena ringhörnan sitter en Mattias Larsson. Han är bloggare och krönikör i Expressen. Han skriver såhär:

Jag blir så ledsen att jag vill gråta. Vad fan gör ni med min fotboll? Ni ryggradslösa idioter som kommer till det jag älskar för att få utlopp för tomrummet som ekar där era hjärnor hjärnor borde ha suttit. Vad gör ni här? Försvinn. Jag vill inte ha er här. Ingen vill ha er här. Bara dra åt h-vete. Låt oss ha vår fotboll i fred. Låt oss som älskar det här få göra det. Det ni gör kan ni göra på de samhällenas bakgårdar där det hör hemma.

I all ilska över att problemen tycks vara omöjliga att komma till rätta med kanske man tycker att det här, det är ju ett jävligt vettigt inlägg. Tittar man närmare på det doftar det riktigt unket. Graden av lösningsfokus är ungefär lika stor som bortaklacken på Råsunda när Häcken är på besök.  Och hela resonemanget visar närmast på människoförakt och en obefintlig förståelse för både hur supporterkultur fungerar och vad det är som driver en 18-åring att springa in på planen och knuffa till en av spelarna. Det här är ett destruktivt inlägg i debatten. Ett inlägg som ökar klyftorna mellan alla de särintressen som ju faktiskt vill samma sak; att svensk fotboll ska komma tillrätta med problemen.

I den andra ringhörnan sitter en Simon Bank. Han är bloggare och krönikor i Aftonbladet. Han skriver såhär:

Om en artonåring springer in och slår mot en spelare så är det för att han tror att det är så supporterskap fungerar. Men om klubben dragit sin gräns? Om det stora supporterkollektivet gjort det? Om det inte hjälper? Då är vi framme vid juridiken, då knackar vi på hos politikerna.

Det närmaste det politiska Sverige kommit en lösning på arenaproblemen är tandlösa tillträdesförbud och godtyckligt tummande på rättssäkerhet och integritet, en av justitieminister Beatrice Asks starka grenar. Idrottsminister Lena Adehlson Liljeroth har inte ens försökt låtsas vara insatt i huliganfrågan, och Per Unckel har utnämnts till något som heter ”samordnare mot idrottsrelaterat våld”, vilket är kanslisvenska för ”Batman”.

Ja, ni är ju inte dumma. Ni förstår ju skillnaden. Och ni förstår ju att journalisterna har ett avgörande ansvar för var den här frågan tar vägen. Jag tror att journalister som Simon Bank vinner förtroende hos supportrar och klubbar. Ett förtroende som sprider sig och bygger tilltro hos förbundet. Och summan av det förtroendet kan han förvalta i de mediala kanaler han har att tillgå. Det måste fungera så. Lobbyarbetet gentemot de som faktiskt kan se till att rätt regler stiftas måste vara integrerat i alla de grupper människor som älskar fotbollen. Det måste bygga på förståelse. Tillfällen som detta, i direkt anslutning till en händelse som konkretiserar och gör läktarproblemen tydliga, ska handla om att bygga broar mellan dessa särintressen. Inte till att fördöma enstaka individer, klubbar, förbund eller journalister.

Just nu slår stora delar av den samlade fotbollsfamiljen bara in öppna dörrar. De dörrar vi behöver ringa in och öppna för att lösa problemen hittar vi bara tillsammans.

Fotnot:
Hela Mattias Larsson blogginlägg och hela Simon Banks krönika. (pingar även P3Nyheter som ställer frågan ”Hur stoppar man fotbollsbråken”).

/ Daniel

När man vinner ett krig. Den känslan. Domarjävel, skitförbund, danskjävlar. Alla hatar oss. Den känslan infaller på Råsunda ett par gånger om året. Ikväll var en av dom. Ikväll demonstrerade Allsvenskan varför den har ett värde och varför människor bryr sig om den. Det var en sån där kväll när känslorna på planen satt ihop med känslorna på läktaren. Det var hätskt, men inte våldsamt. Det osade missnöje, men det demonstrerades verbalt. Såna här kvällar är det jävligt svårt att begripa varför de problem som fotbollen står inför fortfarande är olösta. I princip alla i den lilla bubblan som är fotbolls-Sverige vill ju samma sak.

Vi kan ju börja med matchen. AIK spelar dugligt tills Nisse blir utvisad. Sedan spelar man bra försvarsspel och utnyttjar en fast. 2-1. KAH-BOOM! Tjerna till landslaget har aldrig känts såhär sakligt.

Men det är egentligen mer intressant att följa upp det som hände på läktaren. Vi har ju en dom över oss som vevas i debattomgångar både här och där. Aftonbladet tyckte att det var en vettig idé att låta ”auktoriteten” och dubbelmoralisten David Fjäll uttala sig. En jävligt larvig artikel i största allmänhet, men man blir nog mest besviken över att en supporter av Fjälls kaliber har kört fast i samma banala tankebanor som vilken SvFF-pamp eller Mats Olsson som helst.

Ska det vara så svårt att hajja att diskussion om straffen saknar betydelse när det kommer till att lösa problemen (även om det är korkat att gräsapa får mildare straff)? Eller att kollektiva straff är kontraproduktiva? Och varför tror Fjäll och stora delar av journalistkåren att officiella avståndstaganden ska lösa nåt jävla problem – dom som kastar bangers skiter väl i det? När kommer någon att berätta för SvFF vilken produkt dom säljer? Ska supportrarna avsätta en eller två timmar till att försöka begripa den journalistiska agendan på en kvällis snart eller?

Den ena behöver ju helt uppenbarligen den andre för att förstå. För i princip alla i den lilla bubblan som är fotbolls-Sverige vill ju faktiskt samma sak. Så snacka lite med varandra, riv lite murar och sjung ”We shall overcome”. Sätt er kring det runda bordet ett par gånger om året och lätta er hjärtan nu för fan. Så att David Fjäll, Robert Laul, SvFF-pamparna och vi på läktaren kan stryka ett streck över dom här fjanterierna en gång för alla.

Om Aftonbladet vill publicera den här ”lösningen på problemet” så är ni varmt jävla välkomna.

/ D (som gästspelar lite i Georgs bloggborg)

Inga ord är stora nog för att tacka våra hjältar som gjorde det möjligt. Tacka alla dem som visade att ibland så kan det blåsa kalla stormar, ibland kan himlen vara ganska grå. Men när det gäller laget som vi älskar, så skiner solen snart på oss ändå.

700 matcher. En klubb. Legend.

Mina inlägg på den här bloggen lyser oftast med sin frånvaro och när jag väl får fingrarna på bordet så är jag sist på bollen. Vi fyllde i vilket fall 120 år i förra veckan. Detta firades med skumpa och ståt och en ny AIK-platta – Keep it black. Det var ju nio år sedan ”Åh vi e AIK” och när klubben fyller 120 fantastiska år så är ju en skiva det minsta den förtjänar. Men AIK och skivor har ju aldrig varit speciellt mycket öronporr. Och det är det dessvärre inte den här gången heller.

Ett gäng gnagare i en buss eller en bil på väg till Göteborg eller Helsingborg eller Malmö. Med ett par burköl innanför västen. Och en jävligt påtaglig fotbollsfylla på intågande. Då funkar Trubaduren. Då är Trubaduren bäst. Det är då man vill höra ”Bortamatch i bondeträsket”. Det är då man garvar åt ”Efterlyst” eller ”Bajare och taliban”. Det är då man skrålar med i ”Hetast när det gäller”. Trubaduren är låtar med skön självdistans som är situationsbaserade på ett alldeles briljant sätt. Men det är liksom ingenting man sitter och njuter till över en gammal whiskey hemma i soffan. Det är inget man reflekterar över på samma sätt som supporterskapet i sin helhet. Och det var därför man gick och köpte ”Åh vi e AIK”.

Det finns ett par hyggliga spår på den plattan. Fjodor känns autentisk i ”Underbara lag”. ”Drömmar om guld” fångar alla drömmar. ”Det gyllene snittet” har verkshöjd och en genomtänkt text. ”Lycklig man” är skriven av Mats Rubarth. Och jag trodde liksom att man hade sneglat på detta och tänkt något i stil med ”nu gör vi något ännu jävla bättre” när man klubbade igenom att man skulle släppa 120-årsplattan Keep it black.

Därför så klappar man närmast igenom av besvikelse när man hör det första spåret på plattan. Låten heter The A.I.K. song (!!) och texten håller ungefär samma litterära nivå som en lågstadietext. Efter ungefär 3000 vändor ohwoo ohwoo ohwooohoo AIK så tar låten äntligen slut och därefter följer… Lili & Susie. Med en låttitel som tydligen ska se till att den otroligt lyckade punchlinen ”Kom och ta oss” aldrig någonsin ska glömmas bort. Därefter så gör Dogge Doggelito rapmord på Maskinens ”Alla som inte dansar är våldtäktsmän” i ”Alla som hoppar är AIK”… ja, va fan, ni hör ju själva vartåt detta barkar.

Vi får visserligen en välbehövlig andningspaus när Hoffmaestro intar spår fyra med ”En brokig kärlekshistoria”. Och Trubaduren levererar i vanlig ordning en text som sätter sig på huvudet. Jag håller tummar och tår för att refrängen i ”Idrottsmagistern” blir en stående ramsa på Norra under 2011. Och om man är en god människa med lite vänlighet i botten (som jag) så finns det ett par tre till spår på plattan som man inte kan döma ut helt och hållet. Leo Rubio, till exempel. Han röst känns på egen hand massor av Gnaget. Men det här är verkligen inte bra. Det här är jättedåligt. Av 13 spår så är flera stycken covers eller rena rip offs. Dessutom så lyckas Allmänna Industri Klubben (fyndigt namn förvisso!) göra den sämsta AIK-låten någonsin i ”Dricka bärs”.

Man vill ju liksom kunna spela dom här låtarna för en djurgårdsjävel och vara jävligt stolt över att de här låtarna är AIK. Man vill ju kunna kräma ur högtalarna allt vad dom kan när det är derbydags. Man vill ju kunna nynna dom här låtarna högt på tunnelbanan. Man vill ju INTE skicka in den längst in i skivsamlingen och vänta tio år till på nästa släpp.

Om man ska köpa den? Jag det ska man göra. Det gör man helt jävla oavsett.

Jag älskar AIK
Jag älskar att bära AIK mot bröstet
Jag älskar att alla hatar AIK
Jag älskar när Råsunda lyfter och när Hovet vibrerar
Jag älskar när AIK gör mål
Jag älskar Daniel Tjernström, jag älskar Krister Nordin och jag älskar Johan Mjällby
Jag älskar Dick Tärnström och jag älskar David Engblom
Jag älskar våra sånger
Jag älskar när solen stiger över Råsunda och när Hovets is är blank och klar
Jag älskar när publiken reser sig upp och när förväntningarna dånar ner på gräset eller isen
Jag älskar när AIK vinner
Jag älskar när bönderna gapar av fasa
Jag älskar när AIK krossar Djurgården och jag älskar när AIK-havet pulserar i gränslös glädje
Jag älskar att se AIK-flaggor vaja i luften
Jag älskar att AIK är störst, bäst och vackrast
Jag älskar när hela AIK står enat och jag älskar när AIK för människor samman
Jag älskar vad AIK står för
Och jag älskar när AIK demonstrerar vad 120 års historia betyder

Nu jävlar kör vi!

- Serien består av alldeles för många lag.

- Lagen är inte tillräckligt professionella.

- En solidarisk fördelning av den ekonomiska kakan urholkar de svenska klubbarnas konkurrensförmåga

Ja, ni vet. Det är inget fel på argumenten, men vi kan säga två viktiga saker om dem; i botten är det ju bara en mängd olika sätt att säga samma sak. Och problematiken tycks vara fastslagen sedan länge. Klubbarna har för lite pengar för att kunna konkurrera med lag ifrån andra ligor.

Men i en debatt som är nästan uteslutande problemorienterad – och som har ståt och stampat i flera år – är det väldigt skönt att vi har en sportchef som kikat åt lösningshållet och som vågar vara konkret. Jag satt på Debaser och lyssnade på när Björn Wesström levererade obekväma sanningar i torsdags kväll (tidningen Offside körde en utfrågning). Och det var förlösande att han skippade all menlös retorik. För trots att vi supportrar är rädda för en framtid där fotbollen kommersialiseras ytterligare, där hardcore-supportrar marginaliseras för event-publiken är där vi kan stryka ett stort streck över allt som heter klubbkänsla, så står konsekvenserna av utvecklingen i övriga fotbolls-Europa tydligare än någonsin. Björn vet allt det där. Och han vet att det är dags att komma till avslut. Vill vi vara med och konkurrera på en internationell arena eller nöjer vi oss med den inhemska serien som den ser ut idag.

I slutändan står ju ligan och således vi supportrar inför två rätt konkreta val:

1. Fortsätta som vi gör idag, främja supporterkulturen för att bibehålla intresset men acceptera att triumfer utanför Sverige kommer att vara sällsynta.

2. Helt enkelt sträva mot att skapa en elit bland de svenska klubbarna genom att premiera de som drar mest publik, syns mest i media och placerar sig bäst i tabellen. Det är ingen garanti, men på sikt skapar det åtminstone förutsättningar för de klubbar som vågar satsa.

Väljer vi nummer två så säger jag samma sak som Björn sa i torsdags. Skär ner Allsvenskan till 10 lag och premiera klubbarna i den högsta serien. Det är riskfyllt, inte minst med tanke på att vi slutade på elfte plats den gångna säsongen, men det är risk vi har dragit över oss själva. Och priset för risken blir högre desto längre vi väntar.