Remember the AIK

Foto: Bildbyrån

För ett drygt år sen var det våra spelare som poserade på jublande bilder i tidningarna. Det var våra fans som stormade planen på Gamla Ullevi. Det var Daniel Tjernström som poserade guldmålad i Aftonbladet. Det var vi som stod toppen och såg ner på hela övriga fotbolls-Sverige. En enig journalistkår hyllade oss. Det känns inte som igår, men det är lätt att komma ihåg idag. Hur AIK-modellen prisades, hur det spekulerades i våra möjligheter att ta oss ut i Europa, hur kvällspressen beskrev att ”framtiden tillhörde AIK”. När man läser samma texter idag, med Malmö FF i huvudrollen, så är det lätt att dra på smilbanden. Raljera och suckande konstatera att framtiden för en allsvensk mästarklubb är lika oviss som Dulees hjärna. Det är nämligen en etablerad sanning numera.

När vi sammanfattar 2010 så kan vi konstatera att AIK är degraderat till ett lysande exempel på hur mycket åt helvete det faktiskt kan gå för ett regerande mästarlag i Sverige. Malmö gör klokt i att snegla mot Solna och lära av misstagen. Men där AIK i någon slags guldrusig övertro på sig själva valde att inleda den här säsongen med en betydligt svagare trupp än man avslutade året innan, så står Malmö FF stadigare på en ungdomsgeneration som AIK saknar.

Nästa år blir det budgettrupp för AIK:s del. Och mot bakgrund av att Väsby har åkt ner i division 1 och de juniorer vi har flyttat upp levererar måttligt så är det inte långt till pessimism. Två prioriterade spelartyper måste stå överst på Jens Anderssons önskelista; ytterbackar och yttermittfältare. Mikael Stahre återkommer alltid till att spelare ska göra det de är bra på. Så vann AIK allsvenskan 2009. I år har spelare, ofta i brist på alternativ, fått spela på fel position i samtliga startelvor vi har ställt på benen.

Nu glömmer vi detta och tänker framåt. Eller förresten. Vi tänker bakåt ett slag och drömmer tillbaka. Tillbaka till Gamla Ullevi och spelarna som sjöng och dansade på podiet. Jag såg en bild av dem häromdagen och tänkte över saken. Det är så små marginaler mellan lycka och (total) olycka. Om Mikael Stahre hade haft huvudet med från början, om Turina hade värvats redan under vintern och om Obolo hade ersätts med en vettig anfallare och inte en defensiv mittfältare, ja, då hade vi hamnat topp 4. Men fan vet. Allsvenskan är ju så jävla oviss… eller hur var det? Nu är det upp till Malmö att bevisa motsatsen.