Kvällspressen hade knappt hunnit släppa alla skandaler på Hovet innan de fick ett nytt avslut att kasta sig över. Det som alla trodde var livslång kärlek tog slut efter blott 16 månader. Mikael Stahre är inte chefstränare i AIK längre. Och alla vi som älskar klubben står kvar med brallorna nere och gråten i halsen. Vi har blivit dumpade.
Jag vet inte vad det är med den här våren. Men det är i alla fall inte kärlek som kommer med årets första värmande strålar. I tid och evighet (så kändes det i alla fall) sökte AIK med ljus och lykta efter en tränare som var meant to be. En som man tog oss igenom stormar och som ledde oss till framgångar. Vår Ferguson eller Wenger. Efter år av misär och misskötsel så hittade vi Rikard Norling som sedermera plockade fram Mikael Stahre. Och när han satt på podiet, log sitt karakteristiska leende och sa att målet var att vinna många matcher i november 2008 så kändes det i hela kroppen. Frälsaren hade landat. Mikael Sthare andades långsiktighet och tillsammans med Björn Wesström angav han en ton som skulle bära Sveriges största klubb i många år framöver.
Firma Wesström/Stahre briljerade alltid med en självklar, synkroniserad timing när de agerade tillsammans. De gjorde ett lag av individer och svåra beslut blev enkla. Mitt i all sorg över att vi har blivit svikna av en man som vi aldrig skulle ge upp hoppet om, så är det nästan lika sorgligt att fotbolls-Sveriges mest kompletta radarpar nu tvingas gå skilda vägar. Att alla de drömmar de närde tillsammans, och som demonstrerades i den fantastiska kramen när slutsignalen löd på Gamla Ullevi den 1:a november 2009, bara blev uppfyllda till hälften. Stahre/Wesström skulle göra AIK till Nordens bästa klubblag. I slutändan fick man nöja sig med tre inhemska titlar.
Jag förstår att många är upprörda. Att Mikael Stahres avhopp känns som ett svek. Att han lämnar oss precis när vi behövde honom som mest. Men Stahre har alltid varit AIK trogen. Och som han själv säger; jag har varit den här klubben lojal och trogen i tolv år. Han är en produkt av AIK och det ska vi vara förbannat stolta över en dag som denna.
Det är så otroligt lätt att stå handfallen och ge upp när man blir lämnad. Att skita i allt och inbilla sig att livet är slut. Men ingen, inte ens Mikael Stahre, är större än AIK och när vi vaknar upp imorgon så väntar precis samma verkligenhet som innan. Nu, mer än någonsin, när det blåser kallar stormar och resultaten går emot, så måste AIK lyckas sluta leden, komma över chocken och gå vidare. Jag tror att Björn Wesström är rätt man för att få alla att inse det.
Mikael Stahre kanske kommer tillbaka till AIK en vacker dag. Kanske gör han inte det. Jag tror att alla som blir dumpade någonstans djupt inne hoppas att kärleken ska växa tillbaka. Att allt ska bli som det var. Samtidigt som man förstår att relationen aldrig kan bli densamma. Men å andra sidan kan den faktiskt bli bättre. Mikael Stahre kommer aldrig att sluta älska AIK.
Det kommer att ta tid, men det kommer att gå över. Mikael Stahre har hittat en annan och det finns inget vi kan göra åt saken. Och om vi ska komma vidare måste vi släppa taget. Släppa drömmarna. Släppa sveket. In Wesström we trust. Och tack för allt Micke. Vi glömmer aldrig.
Bra sammanfattat som vanligt!
Det är klart att vi måste gå vidare, att ingen är större än klubben, och att AIK är alltid AIK – men nog fan känner jag mig sviken.
Det är inte det att jag inte förstår varför han går (speciellt om det stämmer att han ville gå redan i vintras – då var det ju på tiden!) men nog fan hade jag velat haft honom kvar! Helt enkelt för att vi behöver lite kontinuitet. Det GÅR inte att bygga stabila och trygga lag men den omsättningen på personal, ledare och spelare som vi har haft på senaste tiden.
Jag vet inte. Just nu känns det jäkligt tufft, men jag hoppas verkligen att spelarna skärper sig, hittar tillbaka till AIK hjärtat och spelar skiten ur DIF i helgen.
Nej, håller med. Och jag tycker synd om styrelsen som jag vet ville satsa långsiktigt på Stahre/Wesström. Vi hade nåt jävligt bra på gång.