Foto: Bildbyrån
Skillnaden mot ifjol är inte avgrundsdjup. Det fanns positiva tendenser i AIK:s spel igår och man tar sig längre fram i banan än man gjort i någon tidigare match under den här säsongen. Jag kan inte släppa att förklaringen till AIK:s offensiva haveri är relativt enkel. Hade Ivan Obolo spelat kvar i svartgult så hade vi antagligen haft betydligt fler poäng just nu. Jag tror faktiskt det.
AIK inledde den förra säsongen svagt. Men en kombination av vilja och Obolo ledde till att AIK ändå lyckades ta rätt skapligt med poäng. Framförallt förlorade laget sällan. I år har 1-0 bytts ut mot 0-0 och 0-1. Viljan är inte lika påtaglig som ifjol, men framförallt är det bristen på en offensiv spjutspets som saknas.
Det kan knappast ha undgått någon av dem som var på Råsunda igår att AIK är et bollskickligt lag med stor potential. Antagligen ett av de mer bollsäkra i Allsvenskan. Men det spelar liksom ingen roll att Dulee, Flavio, Mutumba och Eguren kan kominationsspela sig ur svåra situationer när det inte finns någon som dödar anfallen eller får bollarna i nät. AIK blir omständiga och sannolikt ganska lättlästa.
Läser att Flinck på Bladet tycker att Stahre ska bänka Eguren. I mina ögon vore det tjänstefel. Den huvudsakliga anledningen till att AIK trots allt skapade chanser igår (vilket man misslyckats med kapitalt tidigare) låg i att Eguren fick spela i sin naturliga position på mittfältet. Därifrån har han bra tajming in i straffområdet och kom nära flera gånger. Den dimensionen i spelet har vi inte råd att tappa om bolljävlen någonsin ska in i nät och den bidrar varken Ortiz, Dulee eller Tjerna med.
Defensivt hade AIK varit precis lika starka som ifjol om det inte vore för att Tomi Maanoja alltjämt ser skrämmande darrig ut i målet. Han spelade visserligen upp sig allteftersom matchen gick, men inger fortfarande inget förtroende hos vare sig spelare eller publik. Ändå skönt att Norra ger honom stödsång, det verkade hjälpa.
Nu väntar tre riktigt tuffa matcher innan ett derby mot Djurgården den 2:a maj. Det finns en risk att vi inte har så mycket mer poäng då än nu. Oavsett finns det inga anledningar överhuvudtaget att skrika på Sthares avgång. Jag vill aldrig ha tillbaka sådan kortsiktighet i AIK igen.
Man behover egentligen inte mer analys an rubriken pa ditt inlagg. Det var inte blandande fotboll forra aret heller, men vi hade marginalerna och Obolos panna pa var sida (Orlund och Hooiveld hjalpte givetvis ocksa). Da hamnade vi i en smatt otroligt flyt. Nu hamnar vi i en riktigt ond spiral av daligt sjalvfortroende och krampaktigt upptradande pa planen. Helt otroligt att flytet gav oss guld och att denna negativa spiral gor oss lika daliga som skrattlaget Atvidaberg.
Que sera sera!
Ja, det är verkligen uppseendeväckande. AIK ger dom små marginalerna ett ansikte..
Vi vinner kanske mot topplagen som inte backar hem med hela laget. Det spelet passar oss helt enkelt inte.
Nu har AIK ingen favoritstämpel.
AIK är bäst i underläge då trycket på dem har minskat. En match i taget är det som gäller.
Det är bara en tabell som räknas och det är sluttabellen. Fram tills dess:
Vi skall ut på Europaäventyr, det skall inte ni!
Pingback: Veckans noterat på webben – 2010-04-18 | Bloggen om BRIAN och andra ting
Kan någon säga mig hur AIK´s spel har blivit bättre sedan Bojan Djordjic inte längre spelar på sin naturliga kant?