Kort fundering om flyktande legonknektar

Det vackraste som finns är supportrar i matchtröja på planen. Spelare som är uppväxta på Norra, som har AIK i blodet och som ger uttryck för allt vi känner. Spelare som Bojan och Mutumba. Men vid sidan om dessa har vi lärt oss att älska flyktande legoknektar. De som kommer hit och skänker oss massor av glädje och professionalitet innan de drar vidare för större äventyr. Men hur mycket vi än älskar dom så kommer de aldrig att handla med AIK:s bästa för ögonen. Och jag klandrar dom inte.

Det är klart att det sved när man såg Wilton i ljusblått förstagången. Det är klart att man ville att det skulle gå åt helvete. Att man var förbannat skadeglad när målen uteblev. Och det är klart det skulle vara ännu värre om han hade hamnat hos antagonisterna. Men vi kommer aldrig att kunna begära lojalitet i utbyte mot kärlek. Spelarna skiter i våra känslor, men spelar tacksamt på dom under tiden vi är här. För oss handlar det om att kunna se igenom eller helt enkelt lära oss att svälja sveken.

Sebastian Eguren var en fantastisk spelare som gjorde mycket gott förHammarby, som älskade att spela på Söderstadion, men som också hadestörre uppgifter för ögonen. Att han en gång uttryckt starka känslor rättfärdigar inte det hat som sägs komma över honom i samma ögonblick som han blir AIK-spelare. Jag kan visserligen förstå frustrationen, men tycker att hatet och föraktet är lika naivt som besvikelsen hos trettonåriga flickor när de inser att pojkbandsidoler gifter sig och skaffar barn. Kärleksrelationen mellan en fotbollsspelare och en supporter är inget annat än en romantiserad idyll.

Jag tror inte att Eguren helt samvetslöst kommer att dra på sig en AIK-tröja om förhandlingarna går i lås. Jag tror inte att han ljög när han uttryckte sina känslor för Hammarby. Och om förutsättningarna i klubbarna var desamma och om han hade fått välja fritt, ja, då hade det givetvis blivit Hammarby. Men den kärleken vi skänker våra spelare ifrån läktaren kommer aldrig att bli besvarad av spelare som inte är som oss.

För en och annan kanske är svårt att förstå att vi älskar spelare som inte älskar oss. Men vi älskar aldrig enskilda spelare mer än vi älskar klubben. Det enda vi kräver, och kan kräva, är att de visar respekt mot emblemet de bär på bröstet och är professionella under åren de spelar i klubben. Och förhoppningsvis kommer de ihåg oss när de blir gamla.