Det är helt otroligt underbart

Foto: Bildbyrån

Strax innan klockan ett så stegade jag fram emot Gamla Ullevi för att äntligen uppleva matchen jag väntat på i två månader. Eller i elva år beroende på hur man ser på saken. Jag var på plats mer än två timmar innan avspark, men egentligen skulle jag lika gärna ha kunnat varit där så fort jag vaknade. Hela dagen hade ändå kännts som en enda lång väntan. Jag hade inte kunnat äta, inte kunnat koncentrera mig på någonting annat. Allt som existerade i min värld var den stundande guldmatchen mot IFK Göteborg. Det kändes skönt att vara där till sist, samtidigt som det kändes underligt att matchen var så oerhört nära.

Jag gick igenom en säkerhetskontroll och ombads att vänta vid en andra. Jag befann mig därmed i ett slags ingemansland mellan två barriärer av kravallstaket, bara några få meter från läktaringången som nu var olidligt nära. Allt var lugnt och stilla däremellan, där jag stod tillsammans med en handfull gnagare som liksom jag samlade intryck, pratade och väntade.

Men vid halv-två tiden hördes så sången från tusentalet ankommande gnagare. Det var resenärerna från tågen och bussarna som nu hade kommit fram till sin destination. Lugnet försvann på ett ögonblick. Ett femtiotal personer forcerade sig igenom den första avspärrningen och sprang med full fart mot säkerhetsvakterna vid den andra kontrollen. Någon kastade en brinnande bengalisk eld mot Gamla Ullevis fasad och innan jag hunnit uppfatta vad som egentligen skedde så hade den lilla stormande klungan forcerat sig förbi säkerhetsvakterna och tagit sig in till arenans grindar. En del av mig förbannande deras otroliga dumdrisdighet, men samtidigt kunde man inte hjälpa att uppskatta den teater som utspelades framför en. 

Sekunderna senare, när röken bokstavligen lagt sig, så var det nästan lika lungt som innan rushen. Som om ingenting hänt. Den enda skillnaden var att man nu kunde höra sången från den stora klunga gnagare som väntade, trängdes och sjöng utanför den första avspärrningen. Man kände att nu fan var det verkligen dags.

Väl inne på arenan några minuter senare så syntes det tidigt att vi AIK:are skulle ta mycket plats även på ena långsidan. Men trots våra nummer skulle det säkert kunna klagas på vår bristande sång under delar av den första halvleken. Det blir tyvärr naturligt svårt att yttra ramsor när ett baklängesmål precis har dragit en ner i depressionens djupaste abyss. Speciellt i en match som denna.

Men så fort andra halvlek började så fick vi tillbaka våra röster. För varje målchans steg volymen. När sedan Mutumba hittade Flavio och Flavio hittade nätet så visste jublet inga gränser. Man hörde inte någon Göteborgssång efter det.

Trots att vi höjde oss både på planen och på läktaren i andra halvlek så kändes det fortfarande ruggigt nervöst. Det kändes som om matchen aldrig skulle ta slut och varje minut var som en evighet i limbo.

På grund av Gamla Ullevis urusla sikt så hade jag ganska dålig koll på var Tjerna hade bollen efter han tagit emot Dulees patenterade chip. Istället för att följa bollbanan från Tjernas vänsterfot så väntade jag hoppfullt på en rörelse i nätmaskorna. Och nätet rasslade som bekant till och 2-1 till AIK var ett faktum. Jublet och känslan går inte att beskriva, men alla visste direkt vad det där sena målet innebar. ”We’ve fucking done it!” sade tydligen Kenny Pavey till Micke Stahre i det ögonblicket. Det summerar det hela ganska perfekt.

Sekunden senare förstod vi att det som skett var ännu större än man först anat. Att det fanimej var superhjälten Daniel Tjernström som gjorde det. Det var lika oväntat som det var välförtjänt. Folk runtomkring mig sade hans namn lite frågande först: Tjerna? Sedan jakande: Tjerna. Till sist skrikande: Tjerna!!! Kramandes och gråtandes om vartannat.

All den oro och ångest som man levt med de senaste månaderna var nu helt bortblåst. 2000-talets bitterhet och pessimism var begravd. Matchens sista minuter var bara fest. En fest som fortsatte ut på Gamla Ullevis sandiga innerplan; som för alltid kommer bli ihågkommen som en festparkett för Gnaget.

Festen forstatte sedan ut på Göteborgs gator. Inte ens stridslystna tvåor vid Centralstationen kunde stilla den underbara känslan. Festen fortsatte vidare på Kungsgatan i Stockholm senare på natten och dagen efter fortsatte firandet på ett kokande och blixtrande Råsunda.

Själv stannade jag kvar i Göteborg över natten och bara njöt bland rödgråtna och en gång så segervissa blåvita.

På tåget till Stockholm sprang jag in i en viss skribent och tillika Öisare och jag frågade honom i all välmening om det var tungt nu när hans favoritlag åkt ur Allsvenskan. ”Naej,” sade han, lite förvånad av frågan.

”Men ni måste vara väldigt glada,” sade han till mig efter han lagt märke till min halsduk.

”Det är helt otroligt underbart,” svarade jag.