Allt krut på avskedsfesten – på måndag tar vi revansch

Foto: Bildbyrån

AIK kom till Olympia som nyblivna favoriter till SM-guldet. Med samma poäng som IFK Göteborg och en match mindre spelad. Just då, när laget borde explodera i en viljeinsats som överträffar allt vi har sett tidigare på säsongen, bjuds vi på en av årets mest tafatta och höglösa insatser. Det kanske är början på en mental kollaps. Det kanske är en väckarklocka. Hur som helst känns det jävligt tomt just nu. Nu vill jag se att Stahres mannar låter antagonisterna sota för den här förlusten på måndag. Big time.

17.50 anlände jag till Ängby för att följa matchen på Olympia. Satte mig på en stol framför TV:n. I soffan bredvid låg min treåriga kusin och sov. Han sov där, nonstop, rakt igenom hela matchen. Såhär i efterhand kan man konstatera att hans trötthet får stå symbol för AIK:s insats på Olympia. Det kändes liksom… sömnigt.

Att Helsingborg ledde med två bollar i halvtid speglade trots allt inte matchbilden, men såsom AIK uppträdde under den första halvleken kändes det heller inte helt ologiskt. Det här var inte AIK:s dag. Men ser man tillbaka över året har det varit idel sådana dagar. Dagar som det stått skrivet i stjärnorna att AIK bara ska förlora, eller åtminstone tappa poäng. Dagar då AIK har trotsat ödet, kommit tillbaka, låtit moralen tala och stulit med sig viktiga pinnar i alla fall.

Idag hjälpte ingenting. Inte ens ett billigt skitsjälvmål med halvtimmen kvar fick AIK-laget att hitta den där oövervinnliga känslan. Bojan försökte. Han skrek på domaren, gestikulerade vilt, drog på sig ett dumt gult kort och hoppade i gräset i desperat förtvivlan. Han stirrade med svarta Gattuso-ögon. Men det kokade liksom aldrig upp.

När Martin Mutumba drar på sig AIK-dressen blir det sällan sömnigt. Han är inte alltid briljant, Mutumba. Men han har en förmåga att pumpa in hopp i sina medspelare, även när det går grus i maskineriet. Och när Mutumba ersattes av en Özkan som är så otroligt långt ifrån fornstora dagar tappade AIK en dimension i kantspelet som man inte lyckades ersätta idag. Vi behöver ha Mutumba med oss ändå in på upploppet.

Men. Och detta är det stort men. Vi förlorar på en numera sällsynt Örat-tabbe. Och detta var vår första förlust sedan i maj. Vi har fortfarande en fantastisk chans att vinna den här jäkla serien. Vi kan göra det på vilja. Vi kan göra det genom briljans.

Hur vi än gör – nu är det nog med trötta matcher den här säsongen. Det är tid att bryta ihop och komma igen. På måndag är det avskedsfest på Råsunda. Då kör vi!