I flera år har det hållit på. Alltsedan kvällspressen började hårdbevaka på Allsvenskan och därmed blev den enskilt största orsaken till publikboomen i början av 2000-talet har kritiken från supporterhåll växt sig allt starkare – mot medias bevakning. Jag har tragglat detta förut, men håll med – det är en jäkligt märklig paradox.
Jag är ganska trött på kritiken mot kvällspressen. Ibland är den motiverad, oftast inte. Och man vet ju vad man får därifrån. Dom säljer en produkt som människor uppenbarligen konsumerar – dom som gnäller också. Om den är så förbannat värdelös kan man ju låta bli att läsa skiten. Eller läsa något annat, precis på samma sätt som man kan välja att köpa Heinz istället för Euroshopper när man ska handla ketchup på ICA.
Men ibland gör kvällspressen artiklar som går hem hos supportrarna. I AIK:s fall publicerar man idag en artikel om AIK:s så kallade problemspelare, och hur den utmärkte Stahre har lyckats få rätsida på dessa. En artikel som lika gärna skulle kunna ligga på den här bloggen. Eller på Svenska Fans. Och som sådan egentligen skulle kunna debatteras i lika stor omfattning som skandalartiklarna.
Egentligen handlar det väl bara om att journalisterna spelar på våra känslor. Dom vill få oss att snacka om deras artiklar – till varje pris. När det går åt helvete sportsligt är det enklaste sättet att provocera att tala om för oss ännu en gång hur jäkla kassa vi och laget är. När det går bra – uppenbarligen tvärtom.
För egentligen. Vad är en problemspelare? Nisse Johansson känns som ett nödgrepp, inte minst i ljuset av andra, riktiga problemspelare. Lühr har fått kämpa lite för vinkeln alltså. Men det var det väl värt, att skriva en pro AIK-artikel, nu när laget leder Allsvenskan.
Det är ju kul. Såklart. Men jag tar inte dom positiva artiklarna på större allvar än många av skandalartiklarna. Jag tar dom nog på lika stort ”allvar”. Jag kanske är en avart till supporter, men jag går helt enkelt inte runt med ett ständigt, tryckande hat mot kvällspressen. Så enkelt. Dom skriver det dom skriver. Ibland är det förbannat bra. Ibland förbannat dåligt. Ibland är det nåt mittemellan. Precis som med alla andra texter.