AIK-Öis 3-0: Inse storheten

Foto: Bildbyrån

Mot Örgryte fick vi precis det drömresultat som vi hoppats på. Mutumba fick poängutdelning, Markus Jonsson fortsätter sin sanslösa straffsvit och Ivan Obolo tog sig in i skytteligans topp fem. Är det nu äntligen dags även för våra belackare att inse hur oerhört bra AIK faktiskt är?

Dessa belackare består till stor del av fotbollssupportrar som tillhör mindre klubbar - lag som återfinns lite längre ner i tabellen. De flesta belackare har nog egentligen inte sett AIK i mer än någon enstaka match den här säsongen. Sannolikheten är dessutom stor att den gång de faktiskt såg AIK spela var när deras egna favoritlag åkte på en tung uddåmalsförlust.

Belackarna har ofta påpekat att AIK inte gör tillräckligt många mål för att vara riktigt bra. Visst, så länge AIK hade ett snitt på ett mål per match så hade de möjligen en poäng där. Men efter 2-0 och 3-0 i de senaste två matcherna så börjar detta argument eka ganska tomt.

AIK spelar tråkig fotboll, säger de också. Om man ser till första halvlek i matchen mot Öis så stämmer det kanske ganska bra. AIK hade trots allt rejäla problem att få igång sitt passningsspel när Öis på ett mycket föredömligt sätt täppte till alla ytor på mittfältet och låg extremt nära våra anfallare. Men i andra halvlek lyckades AIK få igång ett riktigt imponerande passningsspel som stundom var en fröjd att beskåda. Det var heller inte direkt tråkigt att se de tre målen trilla in, och det var underbart att se diverse dribblingsuppvisningar från både Antonio Flavio och Martin Mutumba.

Martin Mutumba, ja. Belackarna gillar att kritisera honom speciellt mycket. De kallar honom en dussinspelare och påstår att han dribblar och dribblar utan att någonsin komma någonstans. Men när laget AIK inte lyckades skapa någonting alls i första halvleken så var det faktiskt Mutumba som öppnade upp muren på egen hand genom att driva in i Öis straffområde i den 44:e minuten. Det var tack vare hans oberäknelighet och hans tekniska skicklighet som matchen vanns. Hans 1-0 mål kom i ett extremt viktigt skede där Öis länge sett ut som de skulle ge AIK en riktigt tuff match. Efter målet och efter halvtidsvilan kom AIK istället ut som ett helt nytt lag, samtidigt som Öis inte skapade någonting överhuvutaget.

Mutumba lyckades med detta i kamp med landslagsmeriterade backen Roy Miller, som verkligen inte är någon rundningskon i vanliga fall. I den här matchen blev Miller uppsnurrad på Solnaleden mer än en gång. Faktum är att Mutumba dryper av teknisk kvalitet och talang. Han har även byggt upp den rätta viljan och mentala mognaden för att ta ytterligare steg i sin utveckling som spelare. Mutumba bevisade tydligt i den här matchen hur viktig han är för AIK:s konstruktiva spel. 

Vissa belackare gillar sedan att säga att AIK får en massa enkla straffar. Straffen som AIK fick efter David Leinar försökte sig på en halvnelson på en frispelad Ivan Obolo var nog den mest solklara straffen jag sett i år. Att Markus Jonsson sedan satte straffen hur säkert som helst kom inte alls som en överraskning. 100% förblev 100% och 2-0 var ett faktum i den 57:e minuten.

Men det kanske vanligaste klagomålet från belackarna är nog att AIK har tur. Och det var kanske flyt som ledde till att Bengt Andersson hade ett så kallat senior moment när han passade bollen rakt i gapet på nyinsatte Miran Burgic. Vår slovenenske anfallare hade tid att tacka och bocka för den bjudningen innan han passade över till Ivan Obolo som i sin tur stänkte upp bollen i nättaket för att fastställa slutresultatet, 3-0.

Belackarna fortsätter sedan att påstå att vi har flyt när resultaten i de andra matcherna går vår väg. Kalmar förlorade mot Örebro trots ett massivt spelövertag och det betyder att de regerande mästarna nu hamnat sex poäng efter AIK. Elfsborg åkte i sin tur på en till storförlust på bortaplan när de förnedrades av Malmö på Swedbank Stadion. Elfsborg ligger därmed hela sju poäng bakom AIK i tabellen och frågan är om inte Elfsborg nu har sumpat sina guldchanser.

En belackares sista klagomål är att nu när det går bra för AIK så drabbas vi gnagare av hybris. Men det verkar faktiskt som om eder gemene gnagare säger orden ”en match i taget” mycket oftare än de vågar yttra orden ”AIK tar SM-guld”. Det verkar som om Mikael Stahres prat om ödmjukhet faktiskt har spridit sig även till spelare nummer ett.

Jag förväntar mig inte att belackarna ska respektera AIK eller beundra lagets bedrifter. Jag förväntar mig inte ens att de innerst inne inser hur bra AIK verkligen är. Men är det inte intressant att det fortfarande finns folk som inte ser storheten i AIK anno 2009? Detta trots serieledning, tretton nollor den här säsongen och tolv raka matcher utan förlust. Vi gnagare inser storheten i det.