Ett ögonblick av klasskillnad

Foto: Bildbyrån

Vid ställningen 1-1 så började jag fundera lite kring begreppet klasskillnad. AIK hade visserligen just kvitterat, men BP såg knappast ut som ett mycket sämre lag. Den oavgjorda ställningen kändes rättvis med tanke på hur matchen hade sett ut. Och nu hade AIK:s spel återigen tappat i tempo. Jag undrade om det verkligen var någon klasskillnad mellan lagen som jag påpekat innan matchen. För inte såg Dulee Johnson så mycket bättre ut än till exempel Philip Haglund på det centrala mittfältet.

Precis då skedde det. Ett för ovanlighetens skull kontrollerat AIK-anfall rullades upp och bollen hamnade till slut hos Dulee Johnson, strax utanför straffområdet. Dulee Johnson hade varit osynlig i hela matchen men nu plötsligt slog han till. Med en sanslös chipp som krävde en enorm mängd känsla fann Dulee den minimala öppna ytan mellan backlinjen och Kristoffer Nordfeldt i BP-målet. I bråkdelen av en sekund såg det ut som den vackra passningen hade slagits utom räckhall för Ivan Obolo. Det är i det läget som Obolo visar sin magi. Han trycker sig fram och lyckas träffa bollen perfekt med sitt huvud. Segermålet är ett faktum.

Även om detta bara beskriver ett par sekunder av en 93 minuter lång match så är det bevis på ren och total klass. Detta var allt AIK behövde for att trycka dit pojkarna. Därmed definierade Dulee Johnson och Ivan Obolo begreppet klasskillnad för mig.

Annars var väl inte AIK:s spel alltid så fullt av klass i den här matchen. En delikat lobb i ribban av Bojan Djordjic visade prov på kvaliteter i andra halvlek, men annars gick det ofta alltför sakta och det kändes som vanligt ganska statiskt och endimensionellt i anfallet. Det är nog ganska enkelt att läsa AIK:s anfallsspel när Obolo sällan har sällskap i boxen. Mutumba letade sig ofta ut på kanten och innermittfältarna verkar fortfarande ha straffområdesfobi.

BP såg mycket mer fartfyllda ut i sina attacker. De verkar ha en outtömlig resurs av spelare som vill avsluta, som vill göra mål. Det kändes därför inte alls oväntat när Philip Haglund omarkerat nickade in ledningsmålet i början av andra halvleken.

Men som tur var så vägrade AIK vika ner sig. De visade den där underbara lagmoralen vi vant oss vid och ångade på stenhårt efter baklängesmålet. Bojan Djordjic var nära att utjämna direkt på en fin frispark och strax därefter kom hans ribbträff. Detta följdes av en varning på den kokande Bojan. Vid det här laget såg det ut som Bojan var på väg att slå ut i en supernova, så pass laddad som han var. Det kändes som om det var i rikets säkerhetsintresse att AIK skulle vända matchen.

AIK:s press ledde så till straff efter bajendansken Mikkel Jensen spelat lite basket i straffområdet. Personligen var jag inte ett dugg orolig när Mr. 100% tog sats. Kvitteringen satt hur säkert som helst. Det är minst sagt förtroendeingivande att ha en straffskytt som aldrig missat en straff i tävlingsammanhang. Närhelst Jonsson lägger straffar så frågar man sig hur målvakter någonsin lyckas rädda straffar när målet ser så ofantligt stort ut och straffpunkten är så nära.

Men det var segermålet som verkligen är det man tar med sig från den här matchen. Precis som i vårmatchen på Grimsta så vänder AIK underläge och avgör matchen i slutminuterna. När dessa otroliga händelser sker om och om igen förstår man att det inte bara handlar om ren tur. Det är hårt arbete, det är vilja och det är sjukt stark lagmoral. Detta är någonting Stahre vässat och kultiverat och något som tillåter AIK att fortsätta vara ett topplag.

Brommapojkarna har nu å andra sida tappat två ledningar mot Kalmar och två ledningar mot AIK. Om det tyder på dålig moral låter jag vara osagt, men jag skulle vilja påsta att när det gäller att fullfölja matcher så är det stor skillnad mellan AIK och BP. Och det är ju en slags klasskillnad det också.

Det blev till slut ett soligt, hett och minnesvärt derby mot Brommapojkarna. Med segern ligger AIK fortfarande i täten av Allsvenskan och på samma poäng som Helsingborg, fast med en match mer spelad. Fortsättningen av hösten kan bli episk om AIK fortsätter på den inslagna vägen och vägrar förlora matcher. Det kan bli ännu roligare om Antonio Flavio lyckas ta över Obolos jobb som droppande forward så att Obolo istället kan koncentrera sig på sitt arbete i boxen. Det var trots allt där inne som Obolo visade ett par sekunder av klasskillnad mot BP.