Det här inlägget är antagligen så otajmat som det kan bli. Men va fan – jag kör det ändå.
Såg gamle Mats Olsson sitta och flamsa med dom andra i SVT:s så kallade Sportpanel häromdagen (notera att detta händer innan matchen igår). Han pratade om det fantastiska U21-EM, där han kunde strosa gatorna i lugn och ro, utan polishästar och helikoptrar. Utan att behöva gömma sig, utan rusningar och utan slagsmål.
Mats Olsson gillar uppenbarligen att sitta och titta på fotboll på stendöda, halvtomma arenor, där till och med en och annan unges gälla skrik hittar igenom TV-rutan. Han gillar att titta på fotboll som inte omgärdas av passion, som inte betyder ett skvatt för dom som är på plats. Han gillar att se sig om och titta på tomma sponsorstolar, biljetter som aldrig löstes in när företaget hellre gick och drack drinkar. Mats Olsson är beredd att offra supporterkulturen så länge det är lugnt kring arenorna. Men så är han ju inte supporter heller.
Mats Olsson har uppenbarligen varit en duktig journalist i många år, men hans uttalanden och krönikor i fotbollsfrågor numera känns mest okunniga. Han väljer alltid den enkla vägen, konstaterar att våld ska bort och hyllar den engelska modellen. Men han glömmer gång på gång bort varför Allsvenskan är så fantastisk och traditionsrik som den är; passionerade människor.
Våldet måste givetvis bort, men inte till vilket pris som helst. Frågan om supporterkultur kontra huliganer är inte svart och vit. Fotbollen i Sverige får aldrig bli mer jippo än passion. Sådana som resonerar som Mats Olsson tenderar att lägga ribban alldeles för lågt.
I England la man ribban alldeles för lågt, förvandlade fotbollsmatcher till jippon och skrämde bort de mest passionerade från arenorna. Ur Erik Nivas bok, ”Den nya världsfotbollen” om fotbollen i England och Liverpool i synnerhet:
Är det en tillfällighet att stämningen på Anfield har blivit skit sedan folk inte har råd att gå. När ”You’ll never walk alone” spelas ur högtalarna före avspark på Anfield brukade The Kop överrösta skivan hundra gånger om. Idag sitter vissa och lyssnar på skivan för att lära sig texten. [...] Jag blev chockad när jag kom tillbak till Anfield några år efter att ståplatsen försvunnit. Det var så tyst att det inte ens kändes som samma arena. [...] Jag satt på det de kallar The Kop, i en av de där jävla plaststolarna, och det var kallt som fan och stämningen det sämsta jag upplevt i hela mitt liv. Jag tänkte för mig själv: Vad gör jag här? När jag inte kunde svara reste jag mig och gick. Jag har aldrig gått tillbaka
För att skapa en mer nyanserad bild av frågan borde supportrarna få mer plats i debatten och kanske borde till och med den konservativa journalistiken kompletteras med en modernare form av supporterjournalistik. En ”objektiv” bild kan bara skapas genom en mängd subjektiva åsikter.
***
En liten parentes. SVT borde väl kunna presentera bättre namn i Sportpanelen än Tommy Engstrand, Malin Ewerlöf, Pamela Andersson (vad gör hon där?) och Svante Weyler (vem är det?). Har alltid gillat panelen – den är en trevig avslutning på måndagsmorgonen innan det bär iväg till ny arbetsvecka. Men nu har den börjat bli jävligt grund. Sporttugget hamnar på en skamligt låg och populistisk nivå, främst personifierad av Chris Härenstam (som är så bred och således grund en sportjournalist någonsin kan bli). Känns ungefär som när man sitter och smyglyssnar på hur övriga kontoret snackar huliganism – man blir lite less och orkar liksom inte ta diskussionen. Man slutar lyssna.
Klok reflektion, på skåningen, som för övrigt läser för mycket på GF
”Mats Olsson har uppenbarligen varit en duktig journalist i många år”
Tyvärr var detta bara fyra år i början av 90-talet. Du vet, när bandet Los Lobos faktiskt existerade i verkligheten och inte bara i Mats Olssons fantasi.
@Gambleputti
Just nu diskuterar GF om vi supportrar hade älskat honom eller inte om han spelade i AIK. Say no more..
@Markus
Ja, okej, jag kanske överdrev. Men va fan – solen skiner och semester stundar. Det bjuder jag på.
Mats är inte ensam i sin förenkling, min personlige favorit Jan Majlard är på samma nivå. Efter BP-AIK ägnade han en krönika om hur trevligt det var att sitta och dricka kaffe på Grimsta IP med Madelein Sjöstedt en söndagseftermiddag och kunna konstatera att det inte var några huliganer där (hur han nu visste det…).
Det är inget fel på vare sig Grimsta, kaffe eller söndagsförmiddagar (med vissa undantag) men det är inte så kul så att man vill göra om det gång på gång på gång.
På tal om journalister så såg jag att Sportbladet slog på stora trumman häromdagen rörande Banks placering på någon mäktighetslista. Expressen har ju i många år kört ”sveriges mäktigaste sportjournalist” (eller skrev dom könikör?) som presentation för just Olsson. Det hela blir tänkvärt eftersom det bland journalister som Olsson, Stenberg, Lundh och Majlard, samt även hos mer respekterade som Regnell och Ystén på Offside, verkar finnas en (enligt mig felaktig) uppfattning om att de organiserade supportrarna vill ha makt men inte ansvar.
Men när funderade de journalister som på helsidor och i sina egna spalter blir presenterade som ”sveriges mäktigaste” över sitt eget ansvar sist? När skrev någon nånting om den forskning som ger en korrelation mellan medias rapportering av huliganism och antalet huliganincidenter? Vem är det som duckar för ansvar egentligen? Vilket ansvar förväntas vi ta med som dom helt uppenbarligen inte behöver ta? Säkerheten på Norra? Säkerheten på arenan? Säkerheten utanför arenan? Identifiering av huliganer?
Från senaste offside:
”AIK:s fans är idag till största delen en ansiktslös massa som vill ha makt men inte ansvar, en urkraft som ibland slår över i våld”
Va? För vem är supportrarna en ansiktslös massa? Inte för mig och inte för klubben iallafall. För den göteborgsbaserade redaktionen på Offside? Och hur vet dom att folk inte vill ta ansvar? Har dom frågat oss?
Nä, Olsson gör mig onaturligt trött. Jag börjar mer och mer tro att Schulmans twitterinlägg var sant: ”Nu står Mats Olsson i korsningen Sveavägen/Kungsgatan och hotar förbipasserande barn till livet”.
Mannen är ju störd.
@Victor
Håller med – Majlard skuggar tätt bakom.
Journalistiken tar inte tillräckligt ansvar och vägrar spåra ur sin fördömande retorik. Men störst ansvar har ändå ledningar i mediehusen som gång på gång låter sina skribenter fördöma utan att låta motparter komma till tals. Att flera journalister är inskränkta och okunniga är en sak – det kanske man rent av får köpa – men man ska inte köpa att tidningar och TV bedriver smutskastningskampanj mot alla supportrar till Stockholmsklubbarna. Offside-citeringen är patetisk..
Men här har ju också de organiserade supportergrupperna ett stort ansvar. Retoriken idag är ju inte alltid den bästa. Utan att verka tjatig, men när exempelvis Sol Invictus skriver som nedan häller man bara en jävla massa vatten på journalisternas och sedermera allmänhetens kvarnar:
”Som medlemmar äger vi klubben (AIK FF äger en majoritet av rösterna i AIK Fotboll AB) och det är därmed inte svårare än så att styrelsen måste göra exakt så som vi medlemmar önskar. Vi har makten, och det är dags att vi börjar utnyttja den.”
Det låter inte som ansvar – det låter mest som makt. Jag är inte dummare än att förstå att dessa går hand i hand, men journalister har en helt annan agenda. För oss supportrar handlar det nog mycket om att hitta en ny position som går bortom läktaren, en seriös röst i debatten. Slåss om utrymme i kvällspressen. Debattera via egna plattformar. Det finns ju massor av personer som har bra koll och relevanta åsikter, men antingen så syns dom alldeles för sällan eller så tar dom ”fel” position.
Apropå Mats Olsson och Twitter. Min favorit är när Fredrik Virtanen twittrar:
”Mats Olsson äter middag med Live Nation. Jag äter dadlar med bacon kring, i fritös”.
Varpå Olsson svarar:
Ibland passeras ju en gräns, ibland blir man bara SÅINIHELVETESFÖRBANNAD! Hade jag stött på en mediaprofil en viss kväll när han spred ut var jag befann mig, så…säg så här:
Han kan twittra, kvittra, tjattra, fnattra och knattra bäst fan han vill för att impa på småbrudarna, men ska ge fan i mig, mitt liv, min familj och mina vänner – och hade jag stött på honom hade jag kört ner hans glasögon i halsen på honom.
Eller åtminstone hotat honom med det. Om det gör mig till en dålig människa, till en kriminell, så tar jag det.
Störd? You bet.
Vi var ett par stycken, jag och Sebbe från Hammarby Ultras samt Frank Ågren från SFSU som diskuterade bl.a. det här med journalistförbundet för ett tag sedan. Inte oväntat kan dom ju inte göra så mycket åt saken mer än att komma med tips om hur man kontrar på bästa sätt. Dom höll iallafall med oss i sak, bevakningen av de problem som finns runt fotbollen sker helt utan kritisk granskning.
Den ende som mig veterligen försökt sätta sig in i problematiken är väl Esk på DN. Han hade något stort reportage där han följde med insatschef Byström (för övrigt en riktigt bra karl) inför, under och efter ett derby. Det lyckades han med utan att fråga massa tramsiga frågor, blåsa upp mindre incidenter till ”krigszon”-rubriker och låta polisens jobb tala för sig själv och skriva ner det han såg med kommentarer från Byström.