Ändå sedan Wilton drog den ljusblåa matchtröjan över huvudet för första gången har jag önskat honom olycka och njutit av vad som framstod vara en småfet och numera inkompetent fotbollsspelare. Likväl har jag varit säker på att dagen skulle komma – dagen när Wilton hittar rätt.
2-1. Antagonisterna föll på nytt. Snyggt och välplacerat och för en kort sekund njöt jag tillsammans med brassen.
Innan han sträcker armarna i luften och tackar Gud i en patenterad och igenkänd målgest stryker han handen över MFF-märket. Blickar ut med lättade ögon över skåningar i extas. Man kan inte klandra honom. Bara konstatera att han är en realtidsbild av den moderna fotbollen.