Östra Filosofers Sällskap ger sig in i Arena-debatten.
Under helgen som var besökte jag Emirates Stadium i London för att bevittna den nu i efterhand minnesvärda kampen mellan Arsenal och Blackburn.
En mycket härlig tillställning med mycket bitterhet över danskar (Niklas Bentner), glädje över ryssar (Andrej Arshavin) och förvåning över en arena.
Min upplevelse börjar när jag märker hur mycket pengar som rullar kring ett evenemang i norra London. Frisörer, barer, souvenirer, gatukök – all världens olika tjänster och produkter finns där och drar fördel av Arsenals varumärke. Säkerligen generar allt detta många sköna miljoner i kassan till ”Gunners”.
Så långt känns det ändå genuint och äkta, detta bidrar till en festivalkänsla kring arrangemanget. Vi går vägen förbi Arsenal station och ser ingången till gamla Highbury och känslan byggs på, detta är otroligt häftigt. På gångvägen, byggd med stora vita stålpelare som går kors och tvärs, skådade jag det monster till arena som Emirates är för första gången och känslan är mäktig. En Arsenal-logga stor som Grimsta pryder arenans kortsida och man får en nästan religiös upplevelse.
Maffigt är ordet som hela tiden ligger top of mind. Mina förväntningar är nu så höga som de kan bli. Vi går genom spärrarna som är av samma system som det som SL misslyckas med att genomföra i Stockholms tunnelbana. Efter en intervallträning i trappor så kommer vi äntligen fram till vår entré, jag tar de sista stegen i trappan in mot planen och min känsla är… närmare besviken än hänförd. Det känns litet och opersonligt, ungefär som att stega in på Globen. Jag får ingen upplevelse om storhet, ingen känsla av att jag är liten på jorden.
Missförstå mig rätt här, för visst är det en stor arena som tar 60.000 åskådare, men känslan är ändå att det är häftigare att komma in på Råsunda inför ett derby. Det är en ganska medioker ljudbild och arenan känns mer byggd för business än för kärlek. Mer för VIP än för fans. För många sektioner och alldeles för uppdelat. För sporadiskt.
Jag är och har varit en förespråkare av Swedbank arena, men denna upplevelse fick mig ändå att tänka till en extra gång. Den fick mig att känna tacksamhet för det jobb som AIK-Alliansen gör för att vi skall få en arena som vi fans förtjänar. För Emirates är ett tydligt exempel på när det kommersiella får ta överhanden om något som ligger en fotbollsklubb närmast om hjärtat. Dess hem!
Så nu vill jag att vi alla står upp bakom Alliansen och den nytillsatta kommittén i deras jobb ge oss AIK:are den borg vi förtjänar. Se och lär från norra London, inte bara av det positiva utan även från det negativa.
I korthet:
Vinst med 4-0 för Arsenal förresten. Fotbollen var alltså väldigt trevlig.
Vi behöver verkligen uppdatera vårt register på ramsor. The Gunners har ytterst komiska som vi kan översätta och kopiera. Gå in på youtube och lyssna till ”good to, good to be, good to be a gooner” eller ”your Totteham in disguise” eller varför inte ”fastest team in the world”.
Min personliga favorit skulle nog ändå vara: 1-0 till vårt AIK, 1-0 till vårt AIK o.s.v. beroende på resultat… (mel. Go west, Pet shop boys)
// T-bone
Jag förstår inte riktigt varför vi.. vi och vi. Men ja, vi svenska fotbollsentusiaster. Varför inte bara bygga en borgalik arena? Det ska väl vara en plats där hemmalaget AIK (och Sverige) känner sig trygga, skyddade samtidigt som motståndarna blir aningen nervösa? Varför ska vi ha en arena som skulle kunna vara hämtad från precis vilken plats som helst? Varför inte ett yttre av sten och pondus istället för glas, plast och färger som påminner om melodifestivalen?
Skicka ett mail till Lagrell och fråga!