AIK-året 2008

Efter succeåret 2006 och besvikelsen som följde 2007 skulle 2008, råttans år, bli året då fotbollsguldet togs tillbaka till Solna. Optimismen flödade. Argentina-spåret tycktes ge avkastning i Valdemarin, Obolo och Ortiz, tränarparets förtroende tycktes inte någonsin kunna kastas åt sidan och nyckelspelaren Dulee Johnson fanns kvar i truppen.

Några dagar in i 2009 har 2008 lagts till arkiven. Guldet hamnade i östra Småland och i Solna har vi i sedvanlig ordning kastats mellan hopp och förtvivlan. Där AIK står idag kändes långt borta för ett år sedan. Ännu en gång har klubben kastat om i organisationen efter såväl ekonomiska som sportsliga misslyckanden under det gångna året. Låt oss hoppas att 2008 blev ett nödvändigt fall på magen och att 2009 blir början på vägen tillbaka.

Redan tidigt under året kunde man börja ana ugglor i mossen. Özkan gjorde comeback i försäsongsmatcherna men höll inte och premiären uteslöts. Natten mellan den 13:e och 14:e februari föddes årets första AIK-relaterade tidningsfluga. Dulee Johnson greps på småtimmarna utanför Soap Bar, misstänkt för grov rattfylla. Lättnaden över att en försäljning till Birmingham en månad tidigare hade uteblivit förbyttes i oro och rynkade ögonbryn. Inte nog med negativ publicitet under hela våren – Dulee var en nyckelspelare och ingen visste hur det skulle påverka eventuellt intresse och prislapp. Historien avslutades som bekant med försäljning till Israel för en struntsumma. Misslyckade Stephenson krängdes också iväg under sommaren och nya argentinaren Jorge Ortiz lyckades aldrig leverera under 2008. På innermittfältet hittar vi alltså många förklaringar till det svaga sportsliga året 2008.

Men säsongen hade trots allt inletts väl, åtminstone poängmässigt. Inför EM-uppehållet placerade sig AIK på en tredjeplats (om jag inte missminner mig – tätt bakom Kalmar och Elfsborg). Avslutningen innan sommaruppehållet mot Malmö på Råsunda lovade gott och enda taggen i sidan var att Özkan hade gått sönder omgående i comebacken mot Halmstad den 5:e maj. Med ett lugn i kroppen ställde man om till landslagsdress.

3:e juli. Behrn Arena. Efter 34:a minuter ledde AIK med 3-0 över Örebro på bortaplan i återstarten. Matchen slutade 4-1 och AIK lyfte mot toppen. Det trodde i alla fall jag. I omgången efter tog AIK emot GAIS på Råsunda. Jag var just tillbaka i Stockholm och i full fart att flytta in i en ny lägenhet. Hade precis gått på semester och hade fem lediga veckor framför mig. AIK spelade ut GAIS fullständigt men Miran Burgic 1-0-mål blev felaktigt avvinkat för offside. Istället tog GAIS orättvist ledningen, men AIK kämpade på och lyckades vända till 2-1 efter mål av Obolo och Burgic. Det kändes jäkligt bra just då. Jag minns det väl. Hur jag njöt.

I den 71:a minuten skickades GAIS iväg ytterligare en ofarlig långboll. Björn Andersson, bortalagets omskolade mittback, fångade upp bollen med ryggen mot mål, med Per Karlsson i ryggen och långt ner mot sidlinjen till höger om Daniel Örlund. 2-2. Från ingenstans. Från den stunden gick luften ur såväl Råsunda-publiken som AIK. Och ingendera återhämtade sig under 2008. 5:e plats.

10:e november. Dagen innan hade AIK ironiskt nog besegrat GAIS på bortaplan med 2-0 i den sista allsvenska omgången. Rikard Norling, Nebosja Novakovic, Charile Granfeldt och Ola Andersson lämnar alla föreningen inom ett par timmar och ett historiskt AIK-kaos bryter ut såväl internt som i massmedia. Om någon minns AIK-året 2008 om 10 år så är på grund av detta.

Men 2008 blev också året då:

Mats Rubarth avslutade sin AIK-karriär.

AIK Hockey fick nytt liv.

Mikael Stahre tillträdde som chefstränare.

Några spontana önskningar inför 2009:

Kvalserien

Tålamod i supporterleden

Arenafrågan löser sig på ett tillfredställande sätt